DalaDubbeln: en ovanligt varm avslutning

En av säsongens allra sista tävlingar för våra ungdomar är klassikern DalaDubbeln, en tävling som samlar ca 2000 barn och ungdomar från hela Sverige. Självklart fanns det OKH-are på plats!

Lite sent att skriva om förra helgens bravader nu, men, men... Ni som känner mig vet att jag har en utvecklad förmåga att kunna vara "lite sen", och eftersom jag dessutom bestämt mig för att sluta stressa tenderar vissa saker att ta ännu längre tid än förr.. I alla fall, här kommer en rapport från årets höjdpunkt för våra tävlande barn och ungdomar.

Det har blivit en tradition att våra barn och ungdomar avslutar säsongens tävlande med DalaDubbeln. Det är också en tradition att det på dessa tävlingar brukar vara mycket kallt, minusgrader och ibland också snö. Förra året vaknade vi till -10 på söndagsmorgonen. Men i år var det "varmare" 4-5 gader på lördagen och runt 10 grader på söndagen! Kylan saknade vi inte!

Dala Dubbeln är som bekant en patrulltävling där patrullen på lördagen springer en 2-manna stafett och på söndagen en ultralång distans. På söndagens tävling är det också en utklädningstävling och här kan man verkligen säga att orienteringsungdomar är kreativa, fantasin flödar.

Nora R och Paula bildade en patrull i D14-klassen, där också Iris sprang patrull med Salas Agnes Källström. Hela 107 patruller var anmälda i D14-klassen. Nora H tränade sin OL-teknik på några svåra öppna banor, tillsammans med pappa Peter. Nästa år är Nora säkert mogen att själv springa i en patrull.

Tävlingsmässigt är barnen nöjda med sina prestationer, även om Iris gjorde en onödig och rejäl bom på stafettens första kontroll. Än så länge är det ingen av de våra som kan räkna med att kriga om topplaceringar... men om något år så..

Det viktigast med DalaDubbeln är i alla fall inte tävlingsresultatet. Det är stämningen kring hela arrangemanget och det faktum att detta är ett arrangemang för barn och ungdomar. Vi vuxna är där för att ge dem bästa tänkbara service. Visserligen finns det numera en hel del vuxna som väljer att spring öppna klasser, men dem väljer jag att inte se. Det finns dock en sak som är positivt med att vuxna också deltar: arrangören får mer intäkter till att se till att arrangemanget kan leva vidare och förbättras.

Efter att ha sprungit stafetten på lördagen, värmt oss vid kaminen i tältet och pulat i oss korv kexchoklad, plopp och mjökchoklad, var det dags för nästa fas i DD-traditionen. Transport tillbaka till Falun och incheckning på Grand, varm dusch och lite vila på sängarna, sen väntade hotellets pool. Efter att ha badat ca 1,5 timme och barnens fingerar såg ut som om de var 127 år började magarna kurra rejält. Tillbaka till rummen och fräscha upp sig, smink och lukta gott sen bar det väg till "vår" kinarestaurang i citykärnans utkant. Inte heller i år lyckades Nora och Iris matcha sin ledare när det gäller att krydda med några rejäla skedar Sambal oelek, den röda chiliesåsen. En liten, liten, liten knivsudd räckte för de något "veka" töserna. Sen en kanna vatten. Men det var ju så klart en framgång. Förra året var det en liten, liten, liten, liten knivsudd som gällde..

När efterätten landat mjukt i våra magar och vi äntligen fått betala, bar det av till Hemköp i rask fart genom småregnet. Kvällens efter-efterätt skulle införskaffas, dvs godis. Något var lite olikt denna gång, mängden godis som införskaffades var betydligt mer sansad än det brukar vara (=mindre än ett kilo per person...).

Det närliggande hotellet bjöd på sköna sängar och jag tror faktiskt alla hade somnat redan vid 23-tiden.

Frukosten som vi alla sett fram emot och tagit god tid på oss att avnjuta var lika magnifik som vanligt. Här fanns det mesta man kan förvänta sig på ett frukostbord och lite till. Pannkakor med sylt och grädde var garanterat en höjdare bland barnen och en garant för att ha tillräckligt med energi till den väntande ultralång distansen.

När vi kom tillbaka till tävlingsarenan rekommenderad man oss att ställa minibussen på bussparkeringen eftersom bilparkeringen hade blivit riktigt lerig efter nattens regnande. Det skulle visa sig att trots att regnet upphört och dagen till och med bjöd på en hel del sol, förvandlades arenan ganska snabbt till en slipprig lervälling. När jag stod och väntade på våra löpare såg jag framför mig på arenan hundratals leriga väskor, ryggsäckar, plastpåsar och kläder och tänkte för mig själv att dessa ville jag inte ha med i bilen. Tur att vårt tält stod en bit ifrån målfållan där det inte alls var upptrampat och lerigt.

Tjejerna gjorde riktigt bra ifrån sig. De tog det lite extra lugnt så att de skulle orka runt den långa banan och orienteringen hade fungerat utmärkt.

Söndagens patrulltävlingen innehålller också en annan tävling, en utklädningstävling. Det gör det extra festligt att titta på när de mest underliga varelser dyker upp i målfållan. På DalaDubbelns hemsida (klicka här >>) hittar du en massa bilder (även våra barn finns med där, känner du igen dem?).

Efter att vi så småningom plockad ihop allt och Peter och barnen dragit fram grejorn till vägen medan jag hämtade bussen, kunde ett trött och belåtet gäng styra färden hemåt. Som vanligt tog det ca 2 minuter innan allt som hördes var motorbruset. Alla sov. Allt var som de ska vara även denna DalaDubbel.